Allt började 2004. Det var då musiken introducerades för mig. Green Day släppte skivan American Idiot, tomten kom inte med presenterna på julafton p.g.a förkylning och jag fick min första gitarr. En enkel nylonsträngad gura. Men varför ska man ha något bättre som Första gitarr? Man kan ju ändå inte spela, haha! Iallafall inte jag. Det tog nog ett halvår innan någon lärde mig att spela något på gitarren. Allt jag hade spelat under tiden var en slinga som min styvpappa hade lärt mig (dock var det bara ett påhitt från hans sida. För det finns inget som heter ABC-skala.). Haha, det vet jag nu. Han som lärde mig mina första ackord tittade jätte konstigt på mig när jag demostrerade denna fantastiska skala på tre toner. Han orkade inte ens kommentera det som han nyss bevittnat, utan ruskade bara på huvudet och visade mig hur jag skulle hålla fingrarna för att få fram ackorden; G, Em, Am och D. Och för er som inte vet, så låter det jätte roligt när någon tar sina första ackord. Det kan bli för många strängar med i slaget, för lite strängar med i slaget eller så sitter fingrarna inte där du vill och skapar minst lika psykedeliska toner som i Queens musik. Men med träning kommer färdighet. Jag satt en hel sommar i Dalarna och bara spelade, spelade och spelade. Jag satt ute i hammocken i skuggan med gitarren och mormors hemmagjorda saft hela dagarna. Jag kände mig så jävla duktig. Jag satt och spelade på mina fyra otroliga ackord om och om igen, tills fingrarna blödde. Eller ja, iallafall tills jag fick blåsor, haha! Dom var inte mysiga... Menmen, nog med tårar. Moving on!

Ungefär en månader senare, en solig och fin dag kommer Karin och Tobbe, som är gamla kompisar till min mamma, förbi för att hälsa på. Då får Tobbe syn på min gitarr och visar att trotts gammal vänskap finns det fortfarande saker man inte vet om varandra. Han är tydligen gitarrist sen stenåldrar tillbaka och lovar att lära mig ett och annat på gitarr. Minns inte riktigt vad han lärde mig just då, men jag kommer ihåg överraskningen som min mamma, Karin och Tobbe planerade för mig, haha!

En dag fick tydligen mamma helt plötsligt för sig att vi skulle åka in till Helsingborg och kolla lite i affärer. Och när vi kom dit och skulle leta efter en parkering, passerade en bil oss med en person som extremt diskret böjer sig ner i all hast för att slippa möta min blick. Så jag sa till mamma; 
-Mamma, jag såg nyss Karin.
-Va? Gjorde du? Nej, det var nog någon annan!
-Men det var ju Karin! Jag kände igen hennes stora fluffiga hår och hennes ansiktsform.
-Men det var nog någon annan, säger mamma avvisande. Precis som om jag skulle vara hur dum som helst av att ha sett Karin. Hon jobbar ju försjutton i Helsingborg, tänkte jag. Menmen, jag tänkte inte så mycket mer på det sen. Utan vi parkerade bilen, hoppade ur, köpte parkeringsbiljett och begav oss mot de närmaste affärerna. 

Vi gick längs med Drottninggatan. Och helt plötsligt stötte vi på Tobbe. Han bara råkade vara just där just nu. Han berättade att han var på väg in på musikaffären Halméns som han stog utanför, så han erbjöd mamma att jag kunde få hänga med honom in på musikaffären och kolla lite. Mamma sa att det var okej och att vi kunde höras av senare. När vi kom in i affären så gick han direkt fram till en röd Eastone Stratocaster (elgitarr) och höll upp den. Sen sa han att jag skulle hålla den medans han kallade på personal. Han kallade på en kille och frågade om man kunde köpa till en bättre förstärkare istället för den lilla plutten som hängde med gitarren. Killen frågade vem den skulle vara till och Tobbe svarade; "Till Grabben!". Efter det kommer jag inte direkt ihåg vad som hände. Men tydligen stog jag bara där, helt tom och riktigt chockat förvånad. Jag vet bara att sen kom mamma och Karin in och kommenterade min reaktion på det som nyss hänt med ett skratt. Haha, men jag förstår dom. Jag såg nog rätt rolig ut. Jag hade aldrig varit så glad i hela mitt liv som jag var då. När jag stog och höll i MIN nya elgitarr. 

Några dagar senare åkte jag hem till Tobbe för att han ville spela tillsammans med mig. Då fick jag lära mig en låt som efter alla dessa år fortfarande ligger som etta i min repertoar. Knockin' On Heaven's Door. Dock Guns N' Roses version. Bob Dylan var en stor musiker, men jag har inte riktigt tyckt om hans Knocking On Heaven's Door. Guns N' Roses version är helt enkelt bara så sjukt mycket bättre anser jag. Men det är väl en fråga om smak. Enligt mig är Guns ett av rockhistoriens största och bästa hårdrocksband. Dom VAR verkligen ett orginal utan dess like. Jag betonar VAR för dom är inte det längre, tyvärr. Det finns inget Guns utan Slash. Axl Rose är ju fortfarande med, visst, men det gör det inte till samma gamla band. Men om jag kanske återgår till ämnet igen, haha! ... :)

Efter det började jag att använda internet rätt mycket för att lära mig nya saker på gitarren. Jag skulle nog kunna gissa på att ca 93,2% av alla låtar jag lärde mig var Green Days. Haha, men jag är glad att jag spelade dom så mycket som jag gjorde, för deras låtar är väldigt roliga, rockiga och inte allt för svåra. Jag lärde mig hur mycket som helst av att lyssna på dom. Så det är faktiskt ett tips från mig! Kolla upp några låtar med dom om du vill lära dig några schyssta saker på gitarr!

Menmen..., ca 5 månader innan den gick sönder fick jag min andra elgitarr, som jag använder än idag. Min underbara Epiphone Les Paul: Standard, "Sunlight". Haha, ja, jag döpte den. Fråga mig inte varför, men det gjorde jag. Jag har alltid varit lite speciell. Många referenser kan nämnas.

När jag fick den gitarren ändrades mitt musikande betydligt. För med var dag som gick kunde jag jämföra med dagen där innan och se stora utveckligar (överdriver lite smått*, men ni fattar). Från att ha spelat enklare ackord och slingor, till att kunna skruva upp disten för att kunna köra dom där coola riffen som jag älskade. 
-Dist, eller "Distorsion" är en förvrängning av ljudsignaler. I detta fallet till det där mer rockiga soundet i gitarren.

Efter min akustiska gitarrs sorgliga död ville jag verkligen ha en ny, och det fick jag också. Cirka en månad innan skolavslutningen 2009 fick jag en akustisk stålsträngad av märket Cort, med mic och inbyggd stämapparat. Den gitarren alltså... Den kändes magisk att hålla i redan från första början. När jag har den i mina händer och drar över strängarna kommer låtarna direkt upp i mitt huvud. Bara någon dag efter att jag fått den skrev jag Bleeding Away som jag sen spelade på skolavslutningen. Hela låten handlade om hur jobbigt jag tyckte att livet var just då och hade varit under ett bra tag...